ericamathildalinnea

Ja men hur kändes de nu att säga hejdå, och hur gick de till..

Jag hade svårt att föreställa mig att jag skulle hem när de väl började närma sig. Dels för att de hände så mycket sista veckan, hejdå fest, the gold coast, hejdå middag med familjen, sen med vänner osv. Men det märktes på stämningen att något var på gång, och lille Findlay som inte riktigt fattar att jag faktiskt inte kommer bo med dom igen var mer fast vid mig än vanligt. Han ville helst vara med mig hela tiden, gjorde presenter, ville att jag skulle läsa godnatt sagor för honom, han ville alltid att jag skulle bestämma vad familjen skulle göra, vilket tv program vi skulle se på osv.

Allra sista kvällen så var jag med familjen och vi åt tillsammans och bara umgicks, Findlay ordnade ett "goodbye-party" i sitt sovrum för mig, sötungen. Sen när vi kollade lite på tv innan vi skulle sova så ville han att vi alla skulle sitta i samma soffa och mysa, han fick som han ville och jag kan säga att vi satt mer eller mindre på varandra. haha. Han var nöjd och glad i alla fall:)

 

Eftersom jag inte planet gick förens vid 4pm så hade jag en halv dag att spendera innan vi åkte till flygplatsen och de måste jag säga var nästan jobbigt. Man gick liksom bara och väntade på att de skulle bli jobbigt. Jag lämnade Finnie på skolan en stund, åkte hem och duschade och fixade mig, åt brunch med pappan på ett café och sen satt vi och tjötade om livet och om framtiden. Och han hade faktiskt mycket bra att säga. Han är ju själv en person som har rest mycket och bott i andra länder så han hade mycket bra att säga. Runt kom hem runt lunch igen, hon hade blivit inringd till ett möte hon var tvungen att gå på så hon var inte så glad att hon inte kunde vara hemma hela dagen. Men vi hämtade upp Finnie tillsammans och stötte på min bästaste svensk där borta, Terese så jag fick säga hejdå till henne en gång till och sen åkte vi till flygplatsen.

Jag hade inte fattat att jag skulle hem ens när vi var på flyget. Kändes som alla andra gånger när vi var där och vi skulle åka någonstans tillsammans hela familjen..

 

Det blev många kramar hit och dit och vi sa att de var inget hejdå utan vi ses snart igen. Och förhoppningsvis så kommer dom till Sverige nästa vinter, som jag ser fram emot så otroligt mycket.

Men när min lille pojk kommer fram och kramar mig och viskar, I love you Erica då brast de för mig. Men jag torkade bort tårarna och så var de dags att gå. Tror de är först nu när allt har börjat lugna sig här hemma som jag själv inser att jag faktiskt lämnat mitt hem och mitt liv där borta och de börjar kännas jobbigt.

 

Jag får ofta höra "kännns det inte jobbigt att lämna Oz nu när de är varmt där och kallt i Sverige". Och jo de är klart att de är trist men de som är jobbigt är ju att man har lämnat sitt liv som man har haft senaste året. Människor som man står nära som man kanske aldrig får se igen, sitt hem, miljön, en trygghet som man har skaffat där borta osv. Och även om man kommer hem till familj och vänner här hemma så känns ju Australien mer som hem nu i början och man är mer förvirrad när man kommit tillbaka hit och inte vet vad man ska göra. Det är de som är värst.

Som tur är så har jag en vän som är på besök i Sverige nu som jag ska få träffa nästa vecka och tre tjejer kommer hem över jul så dom får jag se inom snar framtid också och de gör att det känns lite lättare:)

 

Jag kan säga att jag tror aldrig jag hade kunnat få en bättre host-familj. big love!